Formalism och kubism

Mitt konstnärskap utgår från en strikt formalistisk grund där färg och form är verkets primära ämne. Jag använder kubismen som en metod för att uppnå autonom komposition och för att lösa det formella problem som målarytan ställer. Mitt mål är inte att kommunicera en känsla, utan att etablera en nödvändig och inre logik.

Jag tillämpar en analytisk kubistisk metod i vilken jag systematiskt bryter ned figuren och dess omgivning i överlappande, geometriska plan. Den figurativa formen reduceras därmed till ett rent geometriskt objekt vars främsta uppgift är att agera som ett strukturellt element i den totala ytan. Färgerna används strikt för att definiera volym och separation mellan planen. Jag fokuserar på planens överlappningar för att djupperspektivet ska skapas genom struktur, snarare än genom illusion.

Formalismen har historiskt definierats av en strävan efter det "rena måleriet" och den oberoende estetiska upplevelsen. Detta koncept, där verket enbart bedöms efter dess inre formella kvalitéer, uppstod i en tid då konstvärlden definierades av ett hierarkiskt och manligt etablissemang. Konceptet om den "intresserade betraktaren", den som kunde frigöra sig från känslor och motiv, har av feminister kritiserats för att i grunden vara ett uttryck för maskulint privilegium.

Detta har lett till en systematisk exkludering där kvinnliga konstnärer sällan fått tillträde till formalismens prestige. Konsthistorikern Linda Nochlin belyste detta tidigt genom att argumentera att de institutionella strukturerna och begreppen i konstvärlden systematiskt uteslöt kvinnor från erkännande. Senare forskning, som den av Griselda Pollock, har kritiserat modernismens formalism som en ideologi som stöder den manliga dominansen och synen på konstnären som en "individuell hjälte". I en svensk kontext har studier visat att kvinnliga konstnärers verk ofta presenteras med en retorik som kopplar dem till "kön och känsla" i utställningstexter, snarare än till den objektiva, formella analys som reserverats för männen.

Att som kvinna välja en kompromisslöst formalistisk praktik är därmed inte bara ett estetiskt val, utan ett medvetet övertagande av ett konstnärligt territorium som traditionellt har hållits reserverat. Min hängivenhet vid den rena kompositionen är min konstnärliga frihet.